Tv licens stod det på patronen
Ett land stod inför ännu ett dåligt omen
Uti varje hem
Uti varje stuga

Ser de ”en” hemmafru
Som får de dumma karlarna att buga
Som om hon ägde ensamrätt på tabu
Sverige följer sin driftkucku

Amerikaner står innanför din dörr
Tv visar följd dumhet från förr

Den Blomma Som Ej Attackerats Av Ännu Ett Bi

Blott en halv skrift på ett sådant alster - fy skäms!


In An Hour Darkly
Det börjar praktfullt med en port till en ännu stillsam korridor … ännu… snart är det utbytt mot ett släpande eko av förlorad sömn som ändå på många sätt förankras i en sömn:
Ty drömmen har lämnat den ensamma varelsen - att jaga i kapp med sina instrument… skuggorna närvarar under hela spåret ut, genom brutna torntoppar och bleknad, genom meningslöshet och ändå… botemedel sånär fingertoppen den kan komma - lyssna noggrant efter morgondagen som saknas.

The Conqueror Worm
Vägen är lång och natten jagar efter… en väg - en levande varelse i sig… letandes efter ett slut - sitt slut; fast besluten om att finna vägen ut… ingen kan förklara, igen kan se hur den plågas i frånvaron av änden… den saknar det som ska borde vara givet… genom gardiner som dras åt sidan och som bara ger skuggbilder av den enda dröm vägen har. Det enda slut den kan få; är att skratta och gråta sin väg fram; det liv den tvingas vidare genom.
En väg kan ju aldrig vägra… ödet kan aldrig säga nej

Minnesang
Teater - det ljudas från det sista teaterspelet – så även det första… det dansas och levs, klockor slår och flöjter spelas från små grå varelser, som drömt fram sig själva genom glittrande spillror av det levande döda tyg; av den scen där allt blommar för att vackert dö.
En minnessång för intets skaparkraft o drömmar. Det brinner fram över ett land som släpar efter svagt ljus. Hopplöshet snuddar vid hoppfullhet… binder samman varandra i vacker melankoli

Von Der Einfalt
Ett- två- tre skuggor räknar sina molekyler. Samlar dem i en dans genom väggar - i skenet av en ensam lyckta som lockar dem till sig... här starkare än någonsin.

Inledning:

Ett naturligt redogörelse om mig som liten var att fascineras av det otroliga, men tillsynes är det synonymt med min karaktär; äldre likaså.

När jag som yngre (då det fortfarande fanns ett o annat program att se på teve) nosat upp just monsters ur tv-tablån var lyckan som gjord – jag välkomnade monsters hjärtligt – inte på det sätt som vardagliga avkommor beundrar monsters så klart…

Jag tyckte aldrig dom var särskilt ”häftiga” eller ”otäcka” utan snarare charmfulla varelser som sällan får utrymme för eftertanke – för monsters är på mer än ett sätt grunden till den utstöttes bekräftelse – en tragisk synonym jo tack, jag vet!

Men de var likt de obekräftade ting jag själv identifierar mig med – ett Ovälkomnat kännetecken i tiden. Föräldrar avskydde monster för det skrämmer upp barnen (som hellre ska leka med actiondockor med otäckt världsartade vapen) Skolkamraterna irriterade sig på mig för jag skådade världen helt annorlunda, för dom var jag säkert ett missfoster o monster a’la en blä buhä sentimental historia.

Men till saken hör att jag älskade dem för just detta. De förde mig på rätt spår och jag kom att behålla min barndoms känsla och detaljseende:

För än i dag sitter förkärleken i dessa kletiga hudflikar fulla av rött, grönt eller lila geléaktigt blod… Än i dag finner jag mina ögon brinna för brinnande ögon – som tar över världen genom att suga intelligens ur människan… det här är bara inledningen på den historia som ska berättas om en av tidernas bästa serie i mina …ögon

Akt ett börjar föreställningens tredje Pjäs och går under titeln: Stressed Environment

materialet känns bedårande, trollbindande små djur av päls och fjäll blir den absolut finaste valda sekvensen att börja med.
Avhållsam som alla stora och skarpsinniga ting är så håller sig huvudfiguren nere i de mörka källarvalven för att få lugn och frid med det ambitiösa projektet.
Det vackert begränsande lyser i sin fulla kraft - som ett ytterligare monument över den förlorade tid som en gång sken för barndommens filtrerade ögon - de ögon där orenheter ännu inte lagt sig. Vad som inte smaka ur denna episod må vara blod - men så långt som teaterblod smakar så är den ändå en smaklökars klenod.


Akt två fortskrider som tidigare i den tredje Pjäsen och går under titeln: Murray's Monster

en flitig kamera synkroniserar med tonarten av skräck; det är inte alltid vad man ser - och det är hela meningen egentligen, framför kameran syns nämligen inget speciellt - det är i magins underbara värld allt kommer till liv - den stora besten vi o-mänskliga varelser har inom oss... aktens stora frågar lyder: monster eller inte monster?
Vem bär manteln? Vem är hjälten? Vem "ÄR" i denna stressade tillvaro tillgänglig?