EXIT

Nöjen… alla nöjen har en baksida; när nöjena nått sin spets då tappar dom. Bara tänk tanken om att du hela tiden underhålls… Det ter sig som otroligt lockande, men till slut visar sig den kalla och uppenbara sanningen - Nöjen är bara tillfälliga. Livets tivoli bidrar med lika mycket obehag som behag, varje plus har ett minus i sig och ja… man får inget resultat av det egentligen. För att må så bra som möjligt är det verkligen viktigt att inte gå till överdrift med sin glädjes drift. Utgå efter att allt ska vara precis som när man hade det som bäst. Jag har själv varit på den backen och den är full med is så hur du än gör - kan du inte bemästra den.

Men livsglädjen då? Jodå! Visst finns den. Det Exit vill peka ut är vad vi ser som livsglädje och hur upprepande det oftast blir… Om jag går rakt på sak i in filmen följer vi ju ett gäng tonåringar som är på väg in i livets tivoli. Allt är intressant och outforskat för dem. De saknar verkligen kännedom om vad som väntar, men under deras resa börjar det så smått avlägsna medvetandet om hur det verkligen ligger till att blomstra. Men en person skiljer sig i sällskapet, en person vi alla känner igen oss i;
Han som börjar må dåligt över hur ingen avhåller sig ifrån det sadistiska elementen.

Exit är fylld av kall humor, den är en mardröm med futuristiskt inslag men väldigt pekande mot vår nutida situation. Tecknad samhällsskräck är något vi här i Sverige har tappat av under slutet av nittiotalet (gömda i brunfilmens värld). Intresset för det anses nog som väldigt svagt eller "råkar det bara vara så" att det inte längre passar med våran moderna och bortskämda; allt-ska-vara-så-klart-och-enkelt-att-se syn. Det finns inget stopp i Exit, kortfilmen drar paralleller över det mesta i samhället och lämnar av oss med mänder av tankar om vad vi gör för fel.

Men sen kan vi alla se på Exit rakt på sak utan att dra några slutsatser… en riktigt ryslig film med en bra handling och stämningsfullt ljudspår. Animationerna är utmärkta och känns absolut inte hackiga eller stela. När själva öppningssekvensen med tåget och den dystra staden i fjärran flyter fram framför ens ögon känns det ungefär lika djupt som när jag stirrar in i Frank Millers Sin City konturer - fast mer surrealistiskt kanske. Det är svårt att säga vad som saknas när jag tydligt får svar på allt jag ber om i en film på cirka 20 minuter… Men är du rädd för en film som tycks befriad från ömhet så kanske den kan vara lite väl mycket att tugga ner.

Jag kan bara hoppas att din hud blir lika knottrig som min när jag såg detta mardröms scenario.

”Tjooohoo… det är tomt här numera, ingen bryr sig längre.” sagt av den äldre damen på teatern.